När jag studerade allmän kurs/kreativt skrivande på Tollare Folkhögskola ca 2012 hade vi en inspirationsföreläsning. Föreläsaren hette Igor, minns tyvärr inte efternamnet. Han pratade bl.a om EQ (emotionell intelligens) snarare än IQ. Ungefärligt citat ”du kan ha 160 i IQ, men är du ett rövhål får du ändå inga jobb eller uppdrag.”
EQ är väl ett samlingsbegrepp kring det vi kallar mjuka värden, kanske social kompetens, kanske relationell kompetens. Idag 2026 separerar man nog inte mellan IQ/EQ på samma sätt utan ser samband, men skitsamma det här är ingen C-uppsats, jag pluggar inte psykologi och min lekmannapoäng kommer ändå gå fram.
Jag tror att Igors poäng i sina resonemang kring EQ är ännu starkare idag än de var då. Redan 2012 var teknologin så pass stark att många typiska ”IQ” uppgifter kunde göras av en mobiltelefon.
Idag 2026 jämfört med 2012: behöver inte ens utveckla vad jag försöker få fram.
Jag tror det är viktigare än någonsin med kompetens inom relationellt ledarskap. Att kunna skapa miljöer där människor känner sig trygga att vara sig själva. Sänka grundstress kollektivt. Självledarskap, känsloreglering, att förstå andra, vara en resurs. Helt enkelt kunna skapa ”good vibes” (dock inte only.)
Det som skapar hållbarhet och sammanhang på sikt är värt mer än att fortsätta tro att ett relationellt arbete enbart är specifika uppdrag, statistik och mätbara mål. På samma sätt tror jag inte det blir hållbart i skolans värld att ha huvudfokus på mätbar kunskap och hårda mål snarare än mjuka värden och att skapa sammanhang med mellanmänskliga relationer som röd tråd. Detta blir ännu viktigare ju mer teknologin fråntar behovet att ”mötas irl.” Detta enligt samma princip som att det blir ännu viktigare att hålla igång kroppen medvetet när man har möjlighet att sitta stilla hela dagar.
”With great power, comes great responsibility” - Uncle Ben, Spider-Man, 2002